Blaze - Doar ea (Moldova, 2003)

Killarna i moldaviska duon Blaze har god anledning att dölja sina ansikten i skuggan av explosionsmolnet på bilden. Inte pga eventuella acneärr eller andra utseendemässiga spörsmål. Ej heller för att de är undermåliga låtskrivare - låten Doar ea är egentligen inte så pjåkig i grund och botten. Det är däremot när den ska sjungas det blir pinsamt. Mycket pinsamt. När det gäller bristerna i sångförmågan har killarna goda skäl att visa stor blygsamhet, eftersom inte ens vocoder-effekterna i låten biter på den extrema falsksången. Efter att denna låt släpptes har gruppen Blaze inte visat upp några livstecken. Kanhända Blaze redan på skivomslaget förutspådde sin egen undergång i eldsflammorna? Detta är dissonantica på mycket hög nivå.

Meas Saly (Cambodia 2003)

Popmusik från Kambodja går ofta under namnet Khmer-pop. Khmer är det officiella språket i detta land, och dessutom ett för västerländska öron mycket annorlunda språk. Det låter lite som att man spelar något baklänges. Sång på detta bångstyriga språk kan för oss upplevas närmast utomjordisk, och om dessutom sångartisten helt tycks sakna känsla för takt och ton krävs det en rejäl skopa fantasi hos lyssnaren för att gissa sig till hur melodin egentligen går. Den manlige sångaren Meas Saly som ni ser på det tjusiga skivomslaget ovan, tar dig med på en vokalt sett livsfarlig färd genom något som troligen ska vara en rockballad. När refrängen kommer kan man undra om han ens hört låten innan han ställde sig vid micken. Är producenten möjligen hörselskadad, eller hur kan annars en så fatalt misslyckad inspelning godkännas för pressning på CD?

Falsksjungande "idol-flickor" (Japan, early 80's)

Nu ska vi till Japan där det fullkomligt kryllar av artister. Popmusik från Japan håller oftast mycket hög kvalité. Dessa bägge unga flickor är dock ett undantag. Tyvärr har jag inte lyckas få fatt i deras namn, men det jag vet är att de tillhör den mycket populära genren "idol" som kännetecknas av unga oskuldsfulla flickor med tvivelaktig sångförmåga. I det här youtube-klippet ges också möjlighet att inspireras av riktigt tafatt skolgårdskoreografi och festklädsel som hämtad från Ellos-katalogens reasidor 1982. Det börjar nästan hyfsat, men ju längre den präktiga lilla pop-visan gungar på desto mer dissonans uppstår.

BIZ - Kechki bulvar (Kyrgyzstan 2004)

Dags för ett besök i den forna sovjetrepubliken Kirgizistan. Sedan 1991 är landet självständigt och har de senare åren sakta men säkert utvecklat sin musikindustri som idag håller godkänd kvalité internationellt sett. Men backar vi några år låg Kirgizistan en bra bit efter i utvecklingen. Grannländerna Uzbekistan och Kazakhstan hade gjort rejäla uppryckningar och höjt sin nivå på musikproduktionen, medan kirgizerna envist harvade på med usla 90tals-loopar i sina sunkiga garderobsinspelningar. Jag läste någonstans att frontfiguren i trion BIZ, Baktyjar Toktorov, är Kirgizistans "rock-fader". Med tanke på hans sångröst skulle jag snarare kalla honom rock-farfar, och då är jag snäll. Rock-fadern sjunger som en kratta rent ut sagt! Och hur epitetet "rock" kom in i bilden är en gåta - BIZ platta från 2004 är ljusår från rock. Gruppen gör mollstämd ryskinfluerad lågbudgetdisco med oren gubbsång på kirgiziska. Så varsågoda att förfasa er när rock-fadern tar ton i den bedrövliga "Tushun zhanym". Därefter lånar BIZ in en sångerska (vars namn inte finns angivet) i låten "Kyjaldanuu" som är så skräpig att den blir oemoståndlig.

Christina Lindberg - Christina! (Sweden 197?)

Utvikningsflickan och skådespelerskan Christina Lindberg har poserat i magasin såsom FIB-aktuellt och Playboy, samt medverkat i ett stort antal erotiska filmer både i Sverige och utomlands. Särskilt uppmärksammad är kanske "Thriller - En grym film" från 1974 vilken gav Tarantino inspiration till Kill Bill-filmerna. Nåväl, nog om film. Den här bloggen handlar ju om musik, och saken är den att Christina också bidragit med ett litet halmstrå till vår svenska musikhistoria med singeln Christina! släppt på FIB-aktuellts eget bolag någongång tidigt 70-tal. Något större avtryck rent musikaliskt har nog dessa bägge singelspår inte gjort, men här i falksångsbloggens bottenträsk får de sin givna plats. Förmodligen lockade det lättklädda skivomslaget till köp snarare än Christinas inlevelselösa och orena sånginsatser. Lyssna själva till "Allt blir tyst igen" och "Du är min enda kärlek".

Modell Trió - Titkos kapcsolat (Hungary 1989)

I åttkantigt skivomslag och på blå genomskinlig vinyl släppte de ungerska modellerna Márta, Ica och Enikö detta album 1989. Modell Trió ansågs vara ett passande gruppnamn, och det är ju precis vad det hela handlar om; tre modeller. Att påstå att det är tre sångerskor är dock en sanning med modifikation. Men nu skulle det av någon anledning sjungas och resultatet blev 13 anskrämliga låtar. Faktum är att den här plattan är bland de sämsta jag någonsin hört produktionsmässigt. Därmed inte sagt den mest ointressanta - jag lyssnar förstås mer än gärna till eländet - men det kan sannerligen inte ha gått åt många kafferaster att slänga ihop de här illalåtande keybordarrangemangen. Den sura och slarviga sången bör heller inte ha tagit så värst mycket av tjejernas modelltid i anspråk. Márta Liener (den mörklockiga) var den mest talangfulla i trion, vilket i och för sig inte säger så mycket. Hon släppte en solo-singel 1981. De övriga två tjejerna måste absolut ha gjort sig bättre på catwalken än i studion.
Hör här den utomordentligt gräsliga "Márta, Ica meg én" och den något "starkare" schlagerhiten "Su-súgd meg". Måtte denna platta vara en kultklassiker i Ungern!

Banu Alkan - Afrodit (Turkey 1998)

Banu Alkan debuterade som skådespelerska i Turkiet redan 1975. De filmer hon medverkat i är helt klart av den mer avklädda sorten, och i Turkiet är hon idag känd som en skandalomsusad sexsymbol. Detaljer kring detta behöver vi inte gå närmare in på, utan vi tar oss istället en titt på hennes musikaliska karriär. Den inleddes i slutet av 90-talet med albumet Afrodit-Neremi. Skivan sågades totalt av de turkiska kritikerna, och det behövs inte många sekunders lyssnande för att begripa varför. Banu sjunger falskt hela albumet igenom. Musiken är det dock inget fel på om man tar hänsyn till att den spelades in 1998. Man kan höra hur producenten verkligen kämpat för att "bädda in" Banus falsksång i flera lager av sångspår, men tyvärr lyckas man inte dölja hennes brist på musikalitet. Misslyckandet är ett faktum. Eller det beror ju på hur man ser det, själv är jag tacksam att Turkiet har en egen falsksångsdiva med tanke på den höga kvalité turkisk musik i övrigt håller.
Lyssna här till titelspåret "Afrodit" och orientaliska vackra "Osmanlı Erkeği".